Saknad
Nostalgi.
Det bästa tiden i mitt liv var när jag knappt hade någont liv & knappt vänner.
Jag levde i stallet, levde för hästarna. Varje dag i stallet. Flera timmar.
Föräldrarna och ridlärarna funderade på att ställa en säng till mig på höloftet.
Hästarna var allt jag hade. Visst hade jag några kompisar som jag hängde med i stallet men som mest var vi upptagna att ta hand om hästarna. Mest på riskolan ibland även våra sjuklingar som antingen atod på Bostället eller uppe hos sten o lotta. Jag var ensamvarg, klarade mig utmärkt själv. Trivdes så. jag och hästarna.
Jovisst jag rider fortfarande men jag är inte i stallet allt lika mycket mer. Ibland ångrar jag att jag tynade lite bort från stallet. Annars hade min plats idags läget varit att jag hade gått på Helsingborgs ridgymnasium. Jag hade varit ungdomsledare istallet. Och ja gud vet allt. Blir ledsen när jag tänkte tillbaka på det förgångna och hur allt kunde ha varit.
Men jag är ändå glad för hur mitt liv är idag. Jag har underbara vänner som älskar mig och jag älskar dom. Jag går Fordon, en linje som passar mig utmärkt. Rider fortfarande för det är och kommer alltid att vara min största passion.
Jag är glad och evig tacksam för allt som jag lärt mig alla dom intensiva åren i stallet. Ansvarstagande, mognad, sammarbete, kunskap. Utan allt det där hade jag nog inte varit den jag är idag.
Men man kan inte leva i det förgångna.
Jag trivs bra som jag har det nu. Och det är det som räknas.
Älskar alla mina vänner. Gillar mitt liv just nu. Och hey, livet är långt. Man vet inte vad som ligger i framtiden.
"Lördagsgänget" *Ler*
