Kita

Saknad, en sån saknad.
Men det är väl inte konstigt, att man saknar det som fick en att må bra.
Har någ aldrig mått så bra som jag gjorde där och då, feel good känslan, självförtroendet, humöret, glädjen varje morgon inför vad som väntade. Vilka som väntade.
Kommer jag någonsin få uppleva den känslan igen?
Hoppas det, livet ligger framför mig. Antingen där, eller på ett ställa mindst lika bra, som får mig till att må så bra, får mig till att tro och växa imig själv, och passionen för jobbet i sig.

Det har varit en underbar känsla, som jag hoppas alla någongång får uppleva, och när man väl fått smak för det vill man bara ha mer.

Yrket kommer jag aldrig att släppa, så otroligt lärorikt, man lär sig massa nya saker hela tiden värvat med det gamla invanda. Och personerna som förgyllde dagarna. Mäniskor med så omtanke, värme, vänlighet och gemenskap är sällan skådat. På bara 3 månader blev dom som en ny extra familj. Bästa 3 månaderna i mitt liv och minnena från det tiden kommer jag alltid hålla hård vid. Så när livet känns tuft, kan man gå tillbaka och tänka på det.

Är det konstigt att man saknar?